Under mina år som skolutvecklare och konsult inom skolvärlden har jag hunnit vara med om ett och annat. Under förra valet märkte jag hur alltfler partier plockade poäng på elevernas bekostnad där man numera skulle ta hårdare tag mot elever som uppförde sig olämpligt och med skollagen och resten av samhället i ryggen skulle detta uppnås. Nu är inte jag värst mycket för politik, men oundvikligen lyssnar jag extra noga när våra politiker föreslår åtgärder som går emot forskningen kring barn och ungas utveckling. Skolans arbete ska bygga på evidens och beprövad erfarenhet, men detta blir en utmaning om auktoritetsrollen är på väg att flytta in igen samtidigt som skollagens disciplinära åtgärder påminner mer om B.F Skinners piska snarare än att kartlägga elevens behovsområden och träna dessa.
Detta vill man tydligen ha mer av i politiken idag, samtidigt som jag saknar diskussionen om hur vi så tidigt som möjligt ska kunna hjälpa dessa elever att lyckas. Även om skollagen betonar extra anpassningar och särskilt stöd så vet jag som arbetar i skolan att många gånger så görs ingen kartläggning, men även om man skulle göra det så tenderar just särskilt stöd bedrivas utanför klassrummet och skapar ytterligare utanförskap. Detta särskilda stöd är egentligen inte så särskilt när vuxna inte förstår utmaningarna eleven står inför då man saknar verktyg och metod för att upptäcka försenade kognitiva och sociala färdigheter som i sin tur hänger ihop med exempelvis beteendesvårigheter.
En sådan retorik som förs idag påvisar att vi släntrar efter i vår förståelse av barns utveckling i form av träning av kognitiva (inkluderar exekutiva funktioner) och social färdigheter men även hur den relationella och auktoritativa (ej auktoritära!) ledarskapet bidrar till elevers utveckling. Just utveckling sker i subjekt-subjekt-relationer, alltså i ömsesidiga och jämlika relationer. När jag för några månader sedan träffade skolministern Anna Ekström lyfte jag detta bekymmer, jag tyckte och hoppades på att det skulle ha någon effekt på hur politiken driver denna fråga kring trygghet och studiero i skolpolitiken. Kort därefter fortsätter samma gamla retorik, och istället framställs vuxna som offer för elever med beteendesvårigheter snarare än tvärtom.
Barnen blir återigen svikna av vuxna och istället för att vi ska hjälpa dem vidare, är vi nu inne istället på att bestraffa dem ytterligare. Givetvis ska elever ta ansvar, men det är en sak vi tränar och alla har inte samma förutsättningar. Ideologier och politiska åsikter kommer och går, jag försöker jämt stå bakom evidens och beprövad erfarenhet i mitt arbete och den senaste forskningen. Jag önskar att politiker gör det också!
Mvh,
Jassim Ahmadi